Har i ett par dagar sugit på ett blogginlägg. Men vet inte hur jag ska starta, hur jag ska formulera mig. Just nu är det sjukt mycket som jag bär inom mig och som måste komma ut.

 

För det första, alla gör val här i livet. För vissa betyder valen något viktigt, för andra ingenting. Och det här inlägget kommer bli djupt, väldigt djupt men det måste ändå komma fram.

 

Jag har sedan ett antal år tillbaka återupptagit kontakt med min biologiska pappa. Det finns anledning att vi inte hade kontakt under ett par år men det spelar ingen roll just nu. I vilket fall som helst pratar vi emellan åt och jag uppskattar att han bryr sig. Men så är det min farmor, min pappas adoptiv mamma. Hon är illa berörd över att dom inte har kontakt, även om hon inte säger det så vet jag att hon saknar honom.

 

Jag vet inte av vilken anledning dom ej har kontakt och han vill inte heller ha kontakt med henne, det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Och jag står kluven mitt i mellan dom och bara försöker vara. För ett tag sedan så bjöd farmor in mig & R på middag tillsammans med pappa & M. En helt vanlig middag, jag tycker att det vore väl för fan inte för mycket begärt att dyka upp.

 

Nyss, bara ett par dagar tillbaka så ringer pappa upp farmor, de har ett kort samtal som avslutas i bråk. Det sprider sig en oro i min kropp. Jag väntar barn och det kommer att komma dagar då jag vill ha nära och kära samlade för barnets skull. Ex. dop. Men jag undrar nu, på fullaste allvar om man inte kan ta ett samtal över telefon med sin adoptivmamma, hur ska de gå om de träffas i verkliga livet?

 

Är det dags för mig att göra ett val och ta beslut om vilka nära och kära som verkligen ska få vara med och ta del av det fantastiska jag bär på i min mage. För att för mig så betyder min farmor oerhört mycket, likaså min mamma, men just nu känns de omöjligt att ha dessa människor i ett och samma rum. Och jag måste ta ett beslut som gör att jag mår bra, att min familj mår bra och att mitt barn mår bra. Just nu så ser jag inte honom i den bilden.

 

Just nu spelar hans stöttning i graviditeten inte någon roll, för just nu är jag bara sårad över att han, som vuxen människa inte kan agera på ett mer moget sätt än såhär.