Känner mig tom.

Tom på känslor. Graviditeten tär på kroppen, den tär på tålamodet av att vara stark. Känner mig riktigt på botten just nu. Ingenting duger.

 

Hormonerna spelar mig ett spratt, inte för att du gjort något fel. Absolut inte, men vill lägga mig under täcket att gråta. Rädslan att stå ensam står mig upp i halsen och ännu mer rädd är jag när klockan är närmare tre och jag är fortfarande ensam i sängen. Jag kollar på telefonen som är tom på sms.

 

Där flög i tankarna iväg, till någon helt annan planet. Jag är trött, vill gråta. Men döljer rädslan med skratt när du kommer hem. Bygger upp den lilla fasad som finns och håller masken. Alla tankar bara flyger runt, varför kom du inte hem efter jobbet. Och vem skulle du träffa i stan en lördagsnatt efter jobbet. Eftersom tanken på att åka hem inte verkade finnas..

 

Samtidigt förstår jag att du inte ville väcka mig, men vi gick igenom samma historia för ett tag sen. Jag vaknar mitt inatten av att du inte är hemma och jag har ingen aning om var du är eller vad du gör..

 

Du säger jag är den enda.

Vissa dagar blir dina handlingar starkare än ord.

 

Just feel that I'm Anin't good enough for you.

 

 

Älskar långa sovmornar när man är ledig! 

Det är precis vad vi gjort i helgen, sovit. Låtit kroppen vila! 

 

Fast idag har vi haft massor av hemmafix, passade på att tvätta våra 10 ton tvätt vi sparat, sen fick de bli ommöblering i sovrummet. Blev nu mycket mycket charmigare och kommer bli helt perfekt sen när de ska in en liten säng till. Tavlor mm. Är uppe på väggarna och det är nystädat i nästan hela lägenheten, Sen är de småfix som både ska handlas och göras innan vi utökar lilla familjen. 

 

Nu blir de Beck, chips & dip innan vi tackar för den här helgen och kickar igång nya arbetsveckan med tre kvällar på jobbet. 

 

Puss&kram! 

Ibland undrar jag hur mycket kärlek det behövs för att känna sig säker? 

Inom mig finns en ständig oro att han ska tröttna, leta vidare hitta den perfekta. 

 

För mig så hittade jag rätt direkt, trots att vi har ett svajigt förflutet så förstår jag inte hur de kunde gå så fel mellan oss. Jag förstår inte hur vi kunde vänfa varje detalj till ett bråk. Särskilt med alkohol. Nätterna avslutades med tårar, skrik, bråk. 

 

Idag är vi samspelta, vi delar åsikter och har lätt för att prata. Vi pratar om allt och ingenting. Och vågar diskutera tidigare förhållanden etc. Dock skiljer de på oss då jag vet att han dejtat bra mycket mer än vad jag gjort. Och att han idag har mer eller mindre en vänskapsrelation med dessa tjejer får mig att känna mig svartsjuk. Varför? 

 

Jag vet inte svaret på frågan, men det dyker upp stunder då och då när jag tänker att - han kunde ju varit med 'X' istället för mig. Jag känner mig risig, just nu är i stort sett alla kläder för små, mjukiskläder är de bekväma plagget, mitt hår är som en risbuske och sätter helst upp det i en knut för att inte behöva borsta, sminket är oftare kvar i nescesären än på mitt ansikte. 

 

Jag gnäller, stånkar, stönar och funderar på hur livet kommer se ut till våren. Jag är samtidigt rädd att jag ska bli en ragata, en häxa. En galning. Jag är rädd att jag ska ta ut min ilska över R som egentligen inte gjort något fel. Jag är rädd att min kropp aldrig ska bli den samma och att han då inser att han tröttnat på mina sunkigt mjukisbrallor och vill ha tjejen på dansgolvet i ny klänning och snygga klackar. Eller så vill han ha något han hade förut, som inte är jag. 

 

Rädslan finns alltid där. Och jag funderar på om han grubblar över samma saker? För mig är det självklart att vi ska dela vårt liv, men har han samma tankar?

 

Trots snarkningar, fisar, prat om bilar, träffar av gamla ligg mm. Så finns det ingen annan. För mig är han helt perfekt! Hans närvaro i ett rum kan inte göra mig arg, istället när jag ser in i hans ögon så sprids en värme genom min kropp. Jag känner en lycka när han lägger sina händer över min mage. Jag känner mig hel när vi är ett, låt oss alltid vara ett. För du gör mig perfekt!

 

 

 

!

 

 

Du är min klippa, utan dig hade jag rasat. 

Du gör mig stark. Otroligt stark, men de finns dagar och nätter när även jag är svag. 

Inatt var en sån natt. Hur mycket jag än försökte att somna så krampade min mage. Jag vet inte vad som hände/händer men tog täcke och kudde och la mig i soffan för att försöka sova nån timma  innan jobbet. Dryga tio minuter innan klockan ringer börjar kroppen komma till ro - då var de dags att vakna. 

 

Hela kroppen skriker av smärta, redan i hissen ner fylls ögonen med tårar av smärta. Jag vankar bort till bilen för att åka mot jobbet. Några sms senare : 'åk hem och vila, jag tar ditt pass' . Hela magen smärtar och när jag ser dig bryter jag ihop igen. Dels av smärta, dels av rädsla men även av lycka. Lyckan att ha någon som dig! 

 

Rädslan att något är fel finns där, hela tiden. 

Att jag var gjort något som skadat eller smärtat . 

 

Jag kryper ner i sängen, två alvedon & två täcken. Inväntar att alvedonen ska verka så jag kan få igen några timmars sömn. Båda katterna känner min oro, en lägger sig vid kudden och spinner, den andra vid magen. Det lugnar mig och jag kan sova...

 

Älskade älskade du - vad. Skulle jag göra utan dig, min klippa. 

Tiden bara springer iväg. 

Det är svårt att Sanna upp och ta vara på tiden. Det känns nästan som att man jobbar dag som natt. Lediga dagar så lyckas jag knappt flytta mig från sängen. Mycket produktiva dagar med andra ord. 

 

Här växer det så det knakar, även däräss är de svårt att hinna med. På ett sätt har jag längat men samtidigt så vill jag stoppa tiden lite. Idag är de 20 dagar kvar tills vi ska få en riktig bild. På vår skatt <3 

 

Jag måste hylla min fantastiska sambo som kämpar med mig. Han handlar, tvättar, städar & fixar mat etc. Han är helt underbar och utan Robin hade jag aldrig orkat. Han kämpar och är hur duktig som helst. Älskade älskade sambo <3

 

Sen är de snart dags för att åka neråt igen, mot Halmstad. För att fira 'morfar' 60 år. Och givetvis mysa med släkten, sen den 6 nov. åker vi till Thailand. Nu längtar jag. 

 

Puss & kram!